zingmarks

När jag inte tänker på det är det ganska lugnt.. Spjälsängen står i säkert förvar i sin kartong, utan att ens kunna vittna om att det är den som är där inne.. Barnkläderna ligger i sin låda (eller just nu i tvättkorgen) och kan inte heller vittna om att de finns där..
Vagnen och babyskyddet står säkert inne på Babyproffsens lager utan att säga att: "Här finns vi, som bevis på verkligheten"...
Ligger lite babybrochyrer på bordet men de syns inte under alla räkningar och annat skit som döljer sig där.. Så det är inte heller något man tänker på.. Det enda som kan vittna om att Liten är på väg är, ironiskt nog, en blöjhink som står inne i badrummet.. Men om man inte vet om att det är en blöjhink så kan man inte ens ana det då.. För den ser ut exakt som en vanlig soptunna, bara lite högre..

Och så har vi magen, den vittnar självklart om vad som komma skall.. Med en bebis som rör sig hela tiden.. Gör sig ständigt påmind om att den faktiskt kommer komma ut och leva med oss dödliga människor.. Som om h*n vet om att vi har "undanröjt" alla spår här hemma...

Har flera bekanta som har fått barn nu de senaste veckor/dagarna.. Och då blir det ännu mer verklighet..
Davids inlägg igår blev också lite som en väckarklocka.. Tror inte jag riktigt har fattat det här än.. Kommer nog inte göra det heller förrän Liten är ute..
Var nere i Söderköping idag och handlade lite tyg, ska sy två filtar till Liten.. Och där blev det med en krock med vad som ska komma..
Trodde verkligen att jag var mentalt förberedd på vad som ska ske.. Att jag ska föda barn..

Vaknade idag (inte ur sömn)... Fick en riktig spark i ändan.. Och blev skiträdd rent utsagt.. Och nu sitter jag här med monstertårar och ja... Hormonerna har damp just nu helt enkelt..
Det är inte så att jag inte vill ha barn.. Herregud, va jag längtar!! Men det blev så svart på vitt idag..
Poletten föll ner ordentligt! Med en rejäl smäll som skrämde skiten ur mig..

David stackarn har ju inte en aning om hur elaka de små monsterhormonerna är, och tyvärr kommer han nog aldrig att förstå eller uppleva det.. (Som tur är! För honom :D) Vet att i honom har jag allt stöd jag behöver, men har jag styrkan att klara av det? Jag vet att jag har det när det gäller men hormonerna är som små mobbare som hela tiden drar neråt (oftast iaf, har vissa dagar då det är en riktigt uppåt-chack!).. Men vet att jag ska klara av det här, det kommer ju att vara såå värt det i slutändan..

Pratar med en tjej ibland.. Hon ska ha barn samtidigt som oss.. Eller skulle ha.. Hon fick barn i förrgår.. Snacka om ytterligare ett wakeup-call!

Ni som läser det här och inte har egna barn kommer förstå vad jag menar sen när det är dags för er..
Ni som läser och har fått egna barn antar jag vet vad jag går igenom.. Vill verkligen inte ha massa "styjkekjamaj" bara skriva av mig lite..
Som man behöver göra ibland.. Mår mycket bättre nu, tårarna borta som ett trollslag och längtan efter Liten är större (om det nu är möjligt)..

Miss Sjöstrand